Jag var domare under helgens SM. Det var spännande och skojigt men väldigt, väldigt uttröttande. Det var svårt att hålla uppe humöret hela tiden även om det var förvånande hur mycket man pallade stå och koncentrera sig. Det var faktiskt en otrolig känsla och ett mycket bra arrangemang som CFN stod för och vilka atleter som var på plats! Númi som vann herrklassen är en otrolig inspiration. Också damernas klara segrare Annie från Island var en otrolig människa att prestera. Det var en ära att få döma så duktiga människor!
Har harvat med min egen träning. Det blir liksom inte bra. Nu idag så startade jag att träna 5-3-1 principen.
Press 5-5-5: 65%-75%-85%: 30 kg-35 kg-40 kg
5*15 Dips
5*10 Chins
Stöt 5-5-5:65%-75%-85%: 45 kg-52 kg-60 kg
Såhär ska det kännas efter ett pass. Jävlar vad trött jag är. Kul att stöten börjar sätta sig ordentligt med. Känns väldigt distinkt även om jag var väldigt trött efter alla chins och dips. Men mycket mycket skoj.
Det här med träning får inte ta över. Tar det över så tappar det enligt mig sitt syfte. Syftet är att må bra i livet och känna sig stark och kreativ. Därför är det viktigt att det inte får ta för mycket tid eller kännas bökigt. Det ska främja livet och inte stjälpa ett redan tidspressat schema. Vad man än gör i livet så får man inte glömma att andas. Vad man än gör.
För mig är det viktigt med ett annat intresse än träning. Jag menar inte att skriva ner folk som lever för CF eller vad som helst annars inom träning. Men för mig är det ett redskap och en förutsättning för ett gott liv. Det är inte livet självt. Och det får inte heller bli så, då försvinner charmen med all denna rörelse och energi.
Träning i allmänhet och CF i synnerhet ger ett stressat hjärta ro. Ett hjärta som i dessa tider inte får mycket av den varan. Men det skapar också så mycket annat. Ett intresse för ord eller musik främjas av all den glädje som denna träningsform ger. Känslan av samhörighet, långt bortom glåmiga gymvärldar och brun-utan-sol krämer, ger energi. Men det finns också annat i livet, bortom blod och talk så hoppas jag att många av de människor som känner en samhörighet i träningsformen också kan känna samhörighet som medmänniskor. Som delar av denna världen kan vi kanske dela med oss mer av oss själva än bara en Fran-tid eller max-marklyft? Jag vill hoppas det i alla fall. Bortom blod och talk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar